frualexis

Jag har kommit på vart min konspiratoriska ådra härstammar från.
Min mor, såklart, vem annars egentligen? Fick igår veta att det inte
blir nåt stadigt på bokhandeln, finns bara timmar här och var.
Och det fattar ju vem som helst att det går ju inte. Speciellt inte
nu med det lilla barnet i livet. Min dyra moder gick igång direkt,
konspirerade om att det är för att jag har barn och kanske kommer
vara borta en del. Fast det argumentet håller inte riktigt, för alla som
jobbar där har ju barn. Alla två personer. Ja och så hon som är extra.
Ena tjejen går på 75 procent och den andra på 45 procent. Hur fan går
det ihop? Det ska ju vara öppet typ jämt. Jaja. Lite irriterande. Eller
rätt mycket faktiskt, jag hade ju räknat med att få jobba där. Blivit
lovad, mer eller mindre. Fans jävla skit och helvete. Ut och jaga. Kul...

Igår kväll blev det en spruta i armen. Haft sjuuuukt svårt att
bestämma mig, men så bara blev det. Och det är väl lika bra.
Så nu går jag omkring med substanser i kroppen som jag inte
har en aning om vad de är för några typer. Det känns lite
läskigt. Fick en sån obehaglig känsla där på vaccinationsstället.
Risiga lokaler, folk som ser lite spaka ut, mass-nånting, inte
hysteri men när det blir sådär många människor. Kändes lite
som en krigssituation. Skumt. Läskigt. Men nu ska jag väl
slippa svinet, om det alls kommer.

Gårdagen gick i matens tecken. Hittade ett recept på en
variant med blodpudding. BLODPUDDING! Det har jag inte
ätit sen fan vet när... Kocken Melker hade  slängt i äpplen,
fläsk och kanel och ingefära och nå mer, så jag tänkte att
det kanske kunde få mig att äta blodpudding. Så jag lagade och åt.
Men nån underbar upplevelse var det inte. Var fortfarande
BLODPUDDING. Nåväl, prova bör man ju. Sen till middag gjorde
jag egna fiskpinnar, också efter Melkers recept. (Hade köpt
Föräldrar och barn, bara en sån sak...) Och det är tamejfan de
godaste fiskpinnar jag ätit! Sambon gjorde egen remoulad till,
som var himmelsk. Var sjukt nöjd med oss själva där vi satt.
Och så gjorde jag kyckling, majs och potatis till sonen som
han fick till lunch. Och sen kokade jag fisk som han ska få senare.
I frysen finna även frikadeller som jag gjorde förra veckan.
Samt banan som är färdigmosad och lite mosade morötter.
Är jag en bullmorsa nu?

Hörde precis på nyheterna om ett par som nyss fått barn och ville
ändra barnets personnummer. Varför? Jo det innehöll tre sexor,
och som alla vet så står det ju i bibeln att det är djävulens siffror.
Eller hur det nu är. Men vadå, 666 the number of the beast, det
är ju jätteroligt! Folk är så roliga. Jag fick mig ett gott skratt.
Kanske dumt att förringa deras tro, men det är ändå roligt.
Dessvärre fick deras ansökan avslag... Tydligen har det hänt en
gång tidigare i historien, även det paret fick avslag. Ojojoj.

För övrigt har jag blivit sjuk i kroppen. Det är inte bra att
socialisera sig, för då kommer bacillerna. I torsdags var jag och
barnet när gallerian öppnade, galet med galna folk. Den är
jättefin gallerian, kändes helt overkligt att det var i Boden.
Sen i lördags var jag på tjejfest, åt löjligt god mat och drack
mycket gott vin. Sen blev det Farmen. Jag vet då vart jag inte
ska vara på juldagen. Inte där. Jävla skitställe. Men jag fick
äntligen dansa och hade kul med tjejerna, så det var en toppenkväll!
Men som sagt, alldeles för mycket baciller...

Såg programmet jag pratade om, inspelat, eftersom det var
nannadags för en sån som mig för länge sen...
Hörde att det var en chatt efter programmet, typiskt. Kanske skulle
försöke hålla mig vaken nån torsdagkväll för att kunna fråga.
Jag tycker hon är bra, och det var ett bra ämne. Först tänkte
jag att pojken hade nån bokstavs men det var ju tydligen inte så.
Det var föräldrarna som var grunden för barnets beteendet. Orsak och verkan?
Men usch vad jobbigt det var att se denna pojke, höra hans sorg. Tårar.
Och så skönt mot slutet att höra honom faktiskt se en förändring, även om det
"Kommer att ta några tag".

Och så önskar jag att jag orkade. Det är jobbigt att inte känna igen sig själv.
Önskar jag orkade umgås, ringa, prata, göra. Men den finns som
inte där, orken. Nån gång kommer den väl, och då ska jag vara där.
Som en bättre vän och medmänniska. Just nu, mycket vakuum.

Och Moneybrother.

Ikväll ska jag se Ett fall för Louise. Alltid kan man väl lära sig nåt.
Skulle gärna fråga henne om orsak och verkan. Två exempel som liknar varann:

Familj 1. Fyra pojkar i olika åldrar som alla i tonåren hamnar "snett".
Droger, stölder, misshandel, häleri, fängelse.

Familj 2. Två pojkar, en flicka. Alla överviktiga. I tonåren hamnar även dessa
pojkar "snett", med samma facit som de i familj 1. Flickan hamnar i ett
sexuellt negativt beteende, fyllt av självförakt. I den här famlijen anser 
de att övervikten är nåt genetiskt. 

Då undrar jag, har man som förälder ändå inte gjort nåt galet om alla ens barn
hamnar i trubbel? Eller om alla ens barn blir kraftigt överviktiga? Går det
att skylla på faktorer utanför familjen? T ex dåligt umgänge, att barnen får
kompisar som inte är på rätt sida s a s. Går det att ha enbart det som
förklaring och ett försvar?
Inte har väl jag umgåtts med jordens bästa barn, men inte fan har jag
heller tagit efter dom. För det har jag fått hemifrån, vad som är rätt och fel.
Det är inte okej att stjäla saker, det är inte okej att slå människor och äter du
fet mat, ja då blir du fet. Krasst sett, för att hårddra det hela. Orsak och verkan.
Och så finns det de föräldrar som säger att de gett sina barn allt, från saker till
kärlek. Okej, bra, men det kanske har blivit för mycket av det hela?
Jag vet inte, det är ju en oerhört känslig fråga. Med säkert lika många svar
som det finns föräldrar. Och annat folk.
Som sagt, Ett fall för Louise, ikväll på SVT1 kl 21.35.

... when it hurts so much you can´t breathe,
that´s how you survive.

... the very worst part is that the minute you think
you´re past it, it starts all over again.

... and always, everytime, it takes you´re breath away. 

Men som det snöar då. Även om jag gillar snö så är det ju
liiiiiiiite tidigt, särskilt som man vet att det aldrig kommer ligga kvar.
För precis ett år sen gick jag på gatorna i New York. Det var fortfarande
sommarvarmt och helt underbart. Åh vad jag vill tillbaka, och stanna länge
så allt hinner ses och göras. Har drömt ofta om New York, att jag varit där
igen och så. En sån fantastisk stad.
Och tänk att jag varit där! Mitt mål i livet är uppfyllt. Så nu vad?
Ja, det kommer ju alltid nytt. Just nu är det att åka till Barcelona och se
Zlatan på Camp Nou, samt uppleva ytterligare en fantastisk stad.
Sen vill jag åka på solsemester, kanske att det blir nästa år?!
Första delmålet blir dock på hemmaplan, Moneybrother på Kulturens Hus i
slutet av november. Det är nåt att se fram emot. Mmmmmm, Anders....

Hur tänkte juryn när de tog in "Svensken"? Alltså hon den där Camilla, hur
i hela helvete tänkte dom? Hon är ju bara för mycket, av allt. Och så gör
hon det igen, sabbar en låt. Va?! Braiiiiiiiiindead. (Trött på att va snäll. Hon suger.)
Så orättvist att ta in henne och peta nån av de som faktiskt är artist och inte ett
plagiat bara. Sälen After Ski, det är hon i ett skidställ. Jag var helt inne på hon
lång-lockig-tjejen. Hon har ju en originell ton, något som juryn tjatat om sen start.
Nåväl, huvudsaken är att Svensken inte blir en av de elva. Hemska tanke om
t ex Karolina skulle åka p g a henne. Eller Tove. Eller Erik. Har f ö glömt nämna
Mariette, tre-flaskor-rosé-bruden. Gryyym. Ja, det ska sannerligen
bli spännande att se när de ska ge sig på olika genres. (En genre, flera...?)

...men inte i kyrkan.

Det lilla barnet ska döpas på söndag. Jag vill inte. Men det här med
förhållanden är ju visst ett kompromissande utan dess like.
Om vi skulle få för oss att gifta oss, så kommer det inte ske i kyrkan,
och inte med en präst. Av för mig två onda ting, vad är värst?
Att jag står och ljuger i kyrkan eller att mitt barn som inte själv
kan ta beslut än, ska bli ljugen för? Ja, det var ju bara att välja.
Jag har "köpt" argumentet att han kan välja själv när han blir stor
om han vill eller inte vill vara med i kyrkan. Medan jag tycker att
om han nu skulle vilja det, så kan han döpa sig och gå med då.
Kyrkan, Gud, Jesus och religion är bara så inte jag. Men men...
Jag får väl trösta mig med att mitt vackra barn i alla fall kommer
ha klänning på sig, en väldigt fin sådan dessutom. Fast jag skulle
vilja byta ut det där jävla blåa bandet...

Några ord om Idol. Karolina, Tove och Erik. Starkast i kvalet, bara
hoppas att dom håller. Tror att Erik skulle kunna ta hem allt.
Blir som vanligt en spännande Idol-höst.

En kvinna i vår närhet att beundra:
http://www.alltombarn.se/bebis/tatt-mellan-barnen-1.27681/sofia-jag-fick-tva-barn-under-samma-ar-1.27913

Jag önskar jag skulle orka. Men jag känner mig själv så pass
att jag förstår att jag aldrig skulle palla. Men på nåt vis så
lockar det att vara gravid igen, för det var trots allt roligt.
Jag mådde ju oförskämt bra för det mesta. Sen så skulle jag
även kunna tänka mig en förlossning till, om det fanns
garantier för att det skulle gå lika bra som med KP. Fast jag skulle
ändå aldrig föda vaginalt igen. Och sen så går det ju liksom inte
att bara vara gravid och sen inget mer. Eller det går ju, men det vill jag
ju inte. Åååååh, tänk om man kunde få som man ville i denna fråga.

Var på 30årskalas i lördags, roligt som faen. Och kul att göra nåt med 
sambon bara, på vuxenvis. På plats fanns det folk som var glad i glaset,
om man så säger. Stod bredvid en sån person i baren och han ville ha en
"Överkalix-grogg". Dåvarande bartender, min sambo, undrade vad det var,
och det hade jag faktiskt svar på: "Ett glas sprit med is".  Karln frågade om
jag var från Överkalix, men jag hade överhört ett tidigare samtal. Du, där ligger
man i lä! Tack och lov. Jag hurvas bara jag tänker på det.
Om en och en halv vecka är det dags för sambons 30års, ska bli roligt, särskilt
som vi får besök söderifrån! Men efter det blir det nog bara ett party till
på detta år. Sååå jävla kul är det ju inte.

Alltså, hur kommer det sig att när ett par får barn så på nåt vis förutsätts
det att kvinnan slutar leva medan mannen lever på som om inget hänt?
Det ska göras ditten och åkas iväg på datten, roligheter all over.
Med risk för att låta bitter, men det är fan inte rättvist! Ett exempel:
Sambon blev erbjuden att åka upp til fjällen för att fiska i tre dagar, kul såklart,
men han insåg ju att det varit lite mycket åka iväg (även om det då varit jobb mest)
så han hade sinnesnärvaro nog att tacka nej. Dock med en hel del kommentarer om
att det hade varit skitkul att åka, det var typiskt att det var just nu blablabla.
Det är som att män inte fattar det här med barn riktigt. I alla fall de som inga har
verkar inte fatta att det liksom inte är som förut. De kvinnor som är storsinta nog
att "släppa iväg" sina män på diverse tripper är ju beundransvärda. Eller korkade.
Eller bara inte jämställda. Eller jag vet inte, ska väl kanske inte uttala mig.
Fast jag har ju som svårt att hålla tyst ibland. I alla fall i skrift.
Nä men jag har ju blivit MAMMA så jag ska ju bara sitta hemma, är det vad som gäller?
Jag som person, är jag utraderad? Har mina intressen bara försvunnit? Är jag inte
längre någon att räkna med? Är det bara MAMMA jag är nu?
Kanske nån fika då och då på en timme, det kan väl gå. Ska jag göra nåt
får jag då fan ta tag i det själv. Uppenbarligen.
Och inte har Kulturens Hus en enda vettig spelning i höst. Vill bara sjunka ner i en
skön stol i stora salen och njuta. Eller stå och svettas i extas nånstans. Men icke.
Bitterfitta, you bet.

Ja, det är ju lätt att förstå varför småbarnsföräldrar inte festar till så ofta.
Även om jag haft "frigång" så går det ju som inte att slappna av. Och hur jag
kunde tro att jag skulle få sova begriper jag inte, jag som inte kan sova
när jag druckit, inte fan kunde jag sova nå bättre med en tidvis lessen son
i rummet bredvid. Var ynklig och tyckte att det inte var värt det när min kära
sambo stod och skrattade åt min bakishet. Men det är klart det var värt,
vara ensam med vännerna, dricka vin och dividera. Däremot så hade jag lätt
kunnat skippa utelivet. Öltält är fan inte min grej. Sån extrem volym att man baxnar.
Så vi gick på krogen efter en halv öl. Väl där ville jag ju dansa. Men det var
bara muppmusik. Jag väntade och väntade och jag fattar inte varför. Borde ju
ha farit hem. Men nä, som den optimist jag faktiskt kan vara så väntade jag.
Förgäves såklart. Och så var det ju lögn i helvete att få tag på en taxi. Jag var hemma
03.15, då hade det tagit 1,5 timme att ta sig hem. Inte kul. Var så sjukt less.
Nu blir det till att vara hemmavid ett bra tag igen. Tills prinsen är 15. Hihi.

Och som jag är avundsjuk på K som varit på Peace and Love i helgen!

Onsdag är en väldigt bra dag just nu.
Förra veckan: underbara bebisen landar.
Nästa vecka: vi flyttar till huset.
TJOOOJÄVLAHOOOO!!!!!
Kära sambon som älskar att leja bort saker har ordnat
flyttservice, så jag behöver bara stå och peka vart sakerna ska.
Inte riktigt min grej, men ändå skönt. Först tänkte jag att, fan inte
ens det får jag göra. Jag gillar att flytta, inte städa dock, men det
har vi ju också lejt bort, hehe. Kan tycka att det är rätt ok att bära
saker. Fast å andra sidan är jag ju kanske inte så stark just nu.
Som barnets morfar sa: "Du har ju i princip sprungit ett
maratonlopp, det tar nog ett tag innan din kropp kommit igen."
Det blir så fint i huset, igår var vi hela styrkan och röjde upp,
så det går att se vad som ska bli av det hela. Samt fick upp en
säng i gästrummet så jag kunde nappa och hämta kraft och så
att sonen kunde äta och sen vila med sin faster i lugn och ro.
Jag är så glad och tacksam att vi har sån full back-up, att alla
är så engagerade och vill hjälpa till med diverse saker och barn.
Igår var verkligen en toppendag, då mycket blev gjort, barnet var
nöjt och vi avslutade med surströmming!