frualexis

Fast nu går det fan inte längre. Tresamhet är inte för mig. Jag fixar inte att vara. Min son och jag, det pallar jag. Här har jag gått länge och varit arg och trott att det varit för att barnet har tillkommit. Han är ju allt!!!! Det är den andra manliga, vuxna mannen som inte passar. Att gå in med tron att leva ett jämställd förhållande, det är det som knäckt mig. Jag är less på att leka hemmafru. Vara morsa åt två. Hade det varit två barn hade det ju naturligvis varit en annan sak. Det folk inte vet, för att jag inte berättat (eller för att de skrattat bort det) är att jag skött 80% av hem och barn, och resten har min sambo och våra familjer delat på. Efter denna helg är det fan nog. Min kära samo framstår som en generös man med många järn i elden. Det är bara det att jag tappat respekten för honom efter att ha levt ihop med honom i tre år. Allt är verkligen inte som det ser ut. Jag rannsakar och rannsakar. Och kommer alltid fram till att det verkar bara vara jag som fattar att det är annorlunda att ha familj. Det finns inte att leva som förut. Hela tiden måste det förhandlas. Och nu, nu handlar det inte om pengar, nu handlar det om att få tid med sina vänner. Men si det gick inte att förhandla om. Det var ju redan bestämt. Och det här är en av många gånger under dessa två år som den lilla fantastiska varelsen varit en del av familjen. Då det förhandlats och jag får stå åt sidan. Dock, att ta steget att leva på egen hand är stort. Att leva utan mitt barn i perioder känns otänkbart. Att leva med en man jag inte respekterar resten av mitt liv känns mer otänkbart. Så vad är bäst för barnet? En glad förälder eller två tillgjorda föräldrar? För mig är svaret klart, på pappret i alla fall. Fuckafan. Det är mitt bästa, nya ord.

Tillsammans är man mindre ensam. Allt jag kan säga är att jag är så jävla less och vill inte

Mitt huvud exploderar snart. Jag är helt jävla säker på det. Om inte annat så står

Har äntligen fått tid för operation! Nästa onsdag är det
snipp, snapp, slut, så var denna saga om barnaalstrande slut.
Så jävla skööönt! Att äntligen får tillbaka mina hyfsat normala
hormoner och mensen, tänk att det går att sakna blodet.
Slippa dutt-duttandet och få ha normala blödningar. Hihihihi....

Och så har jag sökt två jobb, som jag verkligen önskar att
jag har nån chans på. Om det skulle vara så, dyker det ju tyvärr
upp problem - vad gör vi av barnet? För båda dom här tjänsterna
är det tillträde på i mars och med tanke på hur sambons chef
utmärkte sig häromdagen kan det bli svårt för sambon att komma loss.
Den stooooooora nackdelen med att jobba privat, det känns som att
man är skyldig att vara lojal och dom vet vilka knappar det ska
tryckas på för att spela på det dåliga samvetet. Fy fan.
Det kommer aldrig bli förändringar i arbetslivet kring föräldraledighet
så länge det sitter folk som han på chefspositioner.

Jaha nu tappade jag tråden för en liten människa kräver uppmärksamhet...
Nåväl, heja på mig vettja!

Fick ett roligt sms igår:

"Hej det är så att jag skickat iväg ett nallebud åt en annan Jessica
med samma efternamn som dig. Fick dock upp din adress vid en
sökning på hitta.se o antog det var rätt. Om du har vägarna förbi
centrum vore det högst uppskattat om du kunde lämna av nallebudet
på hennes adress. Hellgrensgatan 5B. Har dock full förståelse
om det är för mkt att be om. Du får iaf ursäkta ev förvirring som uppstått
av o få hem ett nallebud av en okänd person:-)"

Jag svarar:

"Hej nallebudsmänniska. Har än inte mottagit nån nalle, men om den kommer
ska jag föra den vidare:-)"

Replik:

"Då borde den nog komma imorgon.Var väl tur att jag upptäckte mitt
misstag.Ngn ev sambo el ngt kanske skulle tro att du får nallebud från
ngn hemlig beundrare:-)Haha snällt att du för den vidare till rätt adress
när den kommer."

Så kom den då idag, eller snarare en ask stor som ett ciggpaket. Jag tar
med den när jag lika ska och handla och hittar rätt på en gång. Men
naturligtvis är det ju portkod. Så nu ska jag ut på hitta.se och leta min namne.

Jag har kommit på vart min konspiratoriska ådra härstammar från.
Min mor, såklart, vem annars egentligen? Fick igår veta att det inte
blir nåt stadigt på bokhandeln, finns bara timmar här och var.
Och det fattar ju vem som helst att det går ju inte. Speciellt inte
nu med det lilla barnet i livet. Min dyra moder gick igång direkt,
konspirerade om att det är för att jag har barn och kanske kommer
vara borta en del. Fast det argumentet håller inte riktigt, för alla som
jobbar där har ju barn. Alla två personer. Ja och så hon som är extra.
Ena tjejen går på 75 procent och den andra på 45 procent. Hur fan går
det ihop? Det ska ju vara öppet typ jämt. Jaja. Lite irriterande. Eller
rätt mycket faktiskt, jag hade ju räknat med att få jobba där. Blivit
lovad, mer eller mindre. Fans jävla skit och helvete. Ut och jaga. Kul...

Igår kväll blev det en spruta i armen. Haft sjuuuukt svårt att
bestämma mig, men så bara blev det. Och det är väl lika bra.
Så nu går jag omkring med substanser i kroppen som jag inte
har en aning om vad de är för några typer. Det känns lite
läskigt. Fick en sån obehaglig känsla där på vaccinationsstället.
Risiga lokaler, folk som ser lite spaka ut, mass-nånting, inte
hysteri men när det blir sådär många människor. Kändes lite
som en krigssituation. Skumt. Läskigt. Men nu ska jag väl
slippa svinet, om det alls kommer.

Gårdagen gick i matens tecken. Hittade ett recept på en
variant med blodpudding. BLODPUDDING! Det har jag inte
ätit sen fan vet när... Kocken Melker hade  slängt i äpplen,
fläsk och kanel och ingefära och nå mer, så jag tänkte att
det kanske kunde få mig att äta blodpudding. Så jag lagade och åt.
Men nån underbar upplevelse var det inte. Var fortfarande
BLODPUDDING. Nåväl, prova bör man ju. Sen till middag gjorde
jag egna fiskpinnar, också efter Melkers recept. (Hade köpt
Föräldrar och barn, bara en sån sak...) Och det är tamejfan de
godaste fiskpinnar jag ätit! Sambon gjorde egen remoulad till,
som var himmelsk. Var sjukt nöjd med oss själva där vi satt.
Och så gjorde jag kyckling, majs och potatis till sonen som
han fick till lunch. Och sen kokade jag fisk som han ska få senare.
I frysen finna även frikadeller som jag gjorde förra veckan.
Samt banan som är färdigmosad och lite mosade morötter.
Är jag en bullmorsa nu?

Hörde precis på nyheterna om ett par som nyss fått barn och ville
ändra barnets personnummer. Varför? Jo det innehöll tre sexor,
och som alla vet så står det ju i bibeln att det är djävulens siffror.
Eller hur det nu är. Men vadå, 666 the number of the beast, det
är ju jätteroligt! Folk är så roliga. Jag fick mig ett gott skratt.
Kanske dumt att förringa deras tro, men det är ändå roligt.
Dessvärre fick deras ansökan avslag... Tydligen har det hänt en
gång tidigare i historien, även det paret fick avslag. Ojojoj.

För övrigt har jag blivit sjuk i kroppen. Det är inte bra att
socialisera sig, för då kommer bacillerna. I torsdags var jag och
barnet när gallerian öppnade, galet med galna folk. Den är
jättefin gallerian, kändes helt overkligt att det var i Boden.
Sen i lördags var jag på tjejfest, åt löjligt god mat och drack
mycket gott vin. Sen blev det Farmen. Jag vet då vart jag inte
ska vara på juldagen. Inte där. Jävla skitställe. Men jag fick
äntligen dansa och hade kul med tjejerna, så det var en toppenkväll!
Men som sagt, alldeles för mycket baciller...

Såg programmet jag pratade om, inspelat, eftersom det var
nannadags för en sån som mig för länge sen...
Hörde att det var en chatt efter programmet, typiskt. Kanske skulle
försöke hålla mig vaken nån torsdagkväll för att kunna fråga.
Jag tycker hon är bra, och det var ett bra ämne. Först tänkte
jag att pojken hade nån bokstavs men det var ju tydligen inte så.
Det var föräldrarna som var grunden för barnets beteendet. Orsak och verkan?
Men usch vad jobbigt det var att se denna pojke, höra hans sorg. Tårar.
Och så skönt mot slutet att höra honom faktiskt se en förändring, även om det
"Kommer att ta några tag".

Och så önskar jag att jag orkade. Det är jobbigt att inte känna igen sig själv.
Önskar jag orkade umgås, ringa, prata, göra. Men den finns som
inte där, orken. Nån gång kommer den väl, och då ska jag vara där.
Som en bättre vän och medmänniska. Just nu, mycket vakuum.

Och Moneybrother.

Ikväll ska jag se Ett fall för Louise. Alltid kan man väl lära sig nåt.
Skulle gärna fråga henne om orsak och verkan. Två exempel som liknar varann:

Familj 1. Fyra pojkar i olika åldrar som alla i tonåren hamnar "snett".
Droger, stölder, misshandel, häleri, fängelse.

Familj 2. Två pojkar, en flicka. Alla överviktiga. I tonåren hamnar även dessa
pojkar "snett", med samma facit som de i familj 1. Flickan hamnar i ett
sexuellt negativt beteende, fyllt av självförakt. I den här famlijen anser 
de att övervikten är nåt genetiskt. 

Då undrar jag, har man som förälder ändå inte gjort nåt galet om alla ens barn
hamnar i trubbel? Eller om alla ens barn blir kraftigt överviktiga? Går det
att skylla på faktorer utanför familjen? T ex dåligt umgänge, att barnen får
kompisar som inte är på rätt sida s a s. Går det att ha enbart det som
förklaring och ett försvar?
Inte har väl jag umgåtts med jordens bästa barn, men inte fan har jag
heller tagit efter dom. För det har jag fått hemifrån, vad som är rätt och fel.
Det är inte okej att stjäla saker, det är inte okej att slå människor och äter du
fet mat, ja då blir du fet. Krasst sett, för att hårddra det hela. Orsak och verkan.
Och så finns det de föräldrar som säger att de gett sina barn allt, från saker till
kärlek. Okej, bra, men det kanske har blivit för mycket av det hela?
Jag vet inte, det är ju en oerhört känslig fråga. Med säkert lika många svar
som det finns föräldrar. Och annat folk.
Som sagt, Ett fall för Louise, ikväll på SVT1 kl 21.35.

... when it hurts so much you can´t breathe,
that´s how you survive.

... the very worst part is that the minute you think
you´re past it, it starts all over again.

... and always, everytime, it takes you´re breath away. 

Men som det snöar då. Även om jag gillar snö så är det ju
liiiiiiiite tidigt, särskilt som man vet att det aldrig kommer ligga kvar.
För precis ett år sen gick jag på gatorna i New York. Det var fortfarande
sommarvarmt och helt underbart. Åh vad jag vill tillbaka, och stanna länge
så allt hinner ses och göras. Har drömt ofta om New York, att jag varit där
igen och så. En sån fantastisk stad.
Och tänk att jag varit där! Mitt mål i livet är uppfyllt. Så nu vad?
Ja, det kommer ju alltid nytt. Just nu är det att åka till Barcelona och se
Zlatan på Camp Nou, samt uppleva ytterligare en fantastisk stad.
Sen vill jag åka på solsemester, kanske att det blir nästa år?!
Första delmålet blir dock på hemmaplan, Moneybrother på Kulturens Hus i
slutet av november. Det är nåt att se fram emot. Mmmmmm, Anders....

Hur tänkte juryn när de tog in "Svensken"? Alltså hon den där Camilla, hur
i hela helvete tänkte dom? Hon är ju bara för mycket, av allt. Och så gör
hon det igen, sabbar en låt. Va?! Braiiiiiiiiindead. (Trött på att va snäll. Hon suger.)
Så orättvist att ta in henne och peta nån av de som faktiskt är artist och inte ett
plagiat bara. Sälen After Ski, det är hon i ett skidställ. Jag var helt inne på hon
lång-lockig-tjejen. Hon har ju en originell ton, något som juryn tjatat om sen start.
Nåväl, huvudsaken är att Svensken inte blir en av de elva. Hemska tanke om
t ex Karolina skulle åka p g a henne. Eller Tove. Eller Erik. Har f ö glömt nämna
Mariette, tre-flaskor-rosé-bruden. Gryyym. Ja, det ska sannerligen
bli spännande att se när de ska ge sig på olika genres. (En genre, flera...?)